Utveckling och rutin kännetecknar seniorlandslagens utveckling

Landslagsverksamheten i trupp började 2012. Nu 2018 genomförs seniorlandslag - version 4.0 om man så vill - och vi passade på att ställa lite frågor till herrlandslagets Tobias Peterson som varit med ända från början.

Hur har din landslagsmedverkan sett ut?

- Detta är fjärde gången jag är med. Jag har varit med i mixed 2012, mixed 2014, herr 2016 och är nu igen med i herr 2018.

Vad har kännetecknat de olika åren tycker du?

- Första gången kändes det som mer press och hårdare med laguttagning etc. Andra gången kändes upplägget däremot väldigt låst. Båda satsningarna, men fram för allt den första omgången, tycker jag kännetecknades av lite för hård träning. Tredje gången var det betydligt bättre strukturmässigt och nu känns det även lite bättre. Ska jag sammanfatta rakt igenom så tycker jag det är jättebra förbättring och utveckling på allting hela tiden, att man tar till sig bra feedback. Sen när man rättar till något så dyker nya misstag upp som är lite svåra att förutse. Men pendeln svängar mer mot det som är optimalt, det tycker jag är mycket bra. Det känns som det verkligen är värt att göra utvärderingarna här i motsatts till vissa andra gånger som man gör det i skolan exempelvis där man inte ser någon skillnad. Så det gör ni bra!

Gemensam planering för inför kommande period.

Du har ju tävlat i landslaget för båda mixed och herr. Har du upplevd någon skillnad?

- Jo men man upplever skillnad. Gruppdynamiken är annorlunda inom mixed skulle jag säga. Sen känner man alla nya inom herr lite bättre än nya inom mixed, för att man sett och träffat herrarna förut på tävlingar på ett annat sätt. Det blir kanske lite mer, vad ska man säga, hetsig stämning på vissa grejer inom herr och lite tuffare på likavarven. Men överlag tycker jag inte det är så stor skillnad, man tränar ju lika mycket och på sin egen nivå oavsett.

Hur har du upplevt ledningen av lagen du varit med i? Lika eller olika?

- Det första året var det väldigt annorlunda kring upplägget med fristående inom mixen. De senaste tre gångarna (inkl. denna) har det däremot varit mera lika, där friståendet har varit mer klart tidigare. Det har varit skönt. Det blir lite mer konkret, det är fortfarande mycket att ta in, men det blir lite mera likt mellan de olika lagen. Upplägget inför tävling, varv, svårigheter och hur man preppar inför tävling har varit väldigt lika. De olika ledarteamen har kanske prioriterat olika delar lite mer eller mindre, men överlag har det varit lika och kontinuerligt.

Vad är för dig största skillnaderna mellan att träna och tävla i föreningslaget och landslaget?

- Vad gäller träning så tycker jag att skillnaden mot att gå exempelvis mot ett NM med klubblaget, är att det blir så intensivt på landslagslägren. Sen tycker jag att eftersom man så tydligt sagt ja till landslaget och gått med på de premisser som finns, så känns det som ett än större ansvarstagande och plikt att leva upp till det. För mig känns det framfört allt roligt men det blir lite jobbigt också, men jag tycker det är bra på olika sätt. Det skiljer sig även lite kring just pressen att vara förberedd till läger, att vara förberedd med fristående och svårigheter framför allt. Det är lättare att "bara göra det nästa träning" i klubblaget. Så man måste planera sin vardag lite smartare när det gäller landslaget för att få ihop det.

Armarna vid öronen! Stilstudie på Patrik Hellberg, senior mixed, från ett av träningspassen på Lingvallen.

- Känslan när man tävlar är lite annorlunda. Kanske framför allt är det som skiljer sig att man får en annan roll i gruppdynamiken. Tävlingsupplägg är ungefär på samma sätt, men man kommer in med en lite annan roll i landslaget. Man skulle kunna vara äldst och bäst i sitt klubblag och ta lagkaptensrollen där. Sen när man kommer in i landslaget så är man mitt i åldersskaran och inte längre duktigast och tar inte den ledarrollen. Det är en av de stora skillnaderna skulle jag säga. Är man inte alls intresserad av att kliva fram eller är lite oerfaren så får man inte en ledarroll, då är det andra som kliver fram. Jag tycker det är intressant hur man axlar de olika rollerna och det mesta sätter sig ganska naturligt.

Vad ser du mest fram emot om du blickar fram mot EM?

- Jag ser mest fram emot hur det är att ladda upp med ett yngre och lite mindre skadedrabbad lag än förre gången. Jag hoppas vi kan få en lite smidigare resa hela vägen fram till att finalen är klar denna gången.

Säg hej till landslaget!

Hur känns det att vara inte bara tre men sex landslag samlade här på Lingvallen?

- Jag tycker det är kul att se lite nya ansikten, sen hinner vi ju inte att umgås så mycket. Men det är kul och känns ännu lite mer som ett seriöst landslag och som organisation att alla som ska representera Sverige på EM är landslag. Det känns som ytterligare ett steg mot den professionaliseringen och vidareutvecklingen vi vill ha. Så det känns bara positivt.

Om du skulle ge något tips till juniorerna utifrån din erfarenhet, vad skulle det vara?

- Jag tror det viktigaste och smartaste är att våga säga ifrån eller ifrågasätta. Är man skadad, förstår man inte vad som sägs, eller känns något konstigt så säg till eller fråga varför, säg ifrån till tränarna, landslagschefen eller andra vuxna. Jag vågade inte det första gången och hade definitivt inte vågat när jag var 16, men i dag står jag upp på ett annat sätt. Det är viktigt att träna smart, så som alla tränare själva säger. Vi SKA lyssna på kroppen och det är prio 1. Det är inte blodigt allvar att leverera nu. Det är viktigt att man verkligen tar det seriöst, för det är lätt att höra det och sen köra på för hårt ändå. Allt annat tror jag de kan bra och har koll på tillsammans med sina tränare.

Om du tänker tillbaka till första gången du stod på EM som landslagsgymnast, vad var det för känslor då?

- Det var lite nervositet, det var ganska stort. Jag var ganska ung då och ny in, förvisso äldre än vissa är nu. Jag var 20 år och bland de yngre i mixedlaget. Det var häftigt och jag tog verkligen en sån, vad säger man, baksätesroll och skulle bara in och göra det jag skulle göra vilket va ganska skönt eftersom det va mitt första EM. Däremot så var det inte min mest nervösa tävling så jag tyckte ändå det var mest roligt och lugnt. Men lite annorlunda känsla går man ändå in med när man ska representera Sverige än sitt klubblag. Det var både lite press men även en känsla av att vara lite häftigare och duktigare än förut. Jag minns att det var samma känsla första gången jag tävlade SM, men EM var ett till sådant ytterligare steg. Att gå från JSM, där visst det finns lite publik, sen kommer man upp på SM och vilket drag det blir. Man kan få lite av samma känsla på NM, men det är ändå inte som EM. Publiktrycket på EM går inte att mäta med andra tävlingar. EM är verkligen mer än någon annan tävling.

Vi önskar Tobbe (KFUM) och alla landslagsgymnasterna ett stort lycka till på vägen fram mot EM i oktober!

Följ seniorlagen på instagram @herrlandslaget, @mixedlandslaget och @trupplandslagetdam