Lina Sjöberg – världens bästa DMT-hoppare

I januari meddelande Lina Sjöberg att den långa och framgångsrika karriären inom trampolin och DMT nått sitt slut, men trampolinsporten lämnar hon inte i första taget. Nu väntar en satsning på tränarrollen, bland annat som deltagare i projektet NextGen.

Vi träffade Lina i samband med att beslutet att lägga trampolinskorna på hyllan blev officiellt. Det blev ett långt samtal om både det nya fokuset på tränarrollen och en summering av den fina karriären.

Historisk karriär

Som treåring började Lina slå kullerbyttor i en barngrupp i det som då var Uppsalaflickorna, innan hon som 5-åring började på artistisk gymnastik. Något som många kanske inte vet om Lina är att hon faktiskt var med i landslaget i kvinnlig artistisk gymnastik under många år och har tävlat både EM och varit i världscupsfinal i hopp. Men i januari 2011 valde hon att sluta med artistisk gymnastik. På skoj började hon då hoppa trampolin i Uppsala GF stället.

– Tanken var att det skulle vara lite på skoj bara, inte ha så mycket press på mig utan bara hoppa lite och kanske vara med på någon tävling. Sen insåg jag att det här var ju kul, så sedan dess har jag hållit på, berättar Lina.

Sitt första SM i DMT deltog hon i blott fem månader efter att hon börjat hoppa. Hur det gick? Hon vann.

Efter det första SM-guldet följde en minst sagt imponerande karriär med flertalet SM-guld, NM-guld, världscupsmedaljer, EM-guld och VM-guld. Ja, listan kan göras lång.

Vilket är ditt mest minnesvärda ögonblick från karriären?

– Jag tror att det är min första VM-medalj i Danmark 2015. Innan dess var det inte så många som visste vem jag var. Jag hade inte varit i några stora finaler, men jag kände själv att träningarna hade gått bra. Eftersom jag var lite underdog var det en hel del från andra länder som hejade på mig och när finalen skulle avgöras hade hela den svenska truppen som skulle tävla WAGC (World Age Group Competition) efter VM precis kommit och stod med vikingamössor och flaggor och hejade. Det var coolt att jag fick till det samtidigt som det var så många där som jag fick dela det med. När jag vann bronset kände jag att jag äntligen hade uppnått något riktigt stort, berättar hon.

Det Lina inte visste då var att hon något år senare skulle lyckas ännu bättre och som första kvinnliga DMT-hoppare ta tre raka VM-guld. Den bedriften är hon fortsatt ensam kvinna om att ha lyckats med. Det första guldet hon vann, på VM i Sankt Petersburg 2018, är ett annat starkt tävlingsminne Lina tar upp.

– Inför det mästerskapet hade jag tagit en massa bronsmedaljer. Det blev brons på brons på brons, men jag visste att jag egentligen var bäst, jag hade bara inte fått till det på tävling. Så på VM 2018 gick jag ut och slog världsrekord i svårighet i kvalet, trots att jag hade sparat mitt bästa hopp till finalen, berättar hon.

På det gamla reglementet i DMT fick du inte göra samma hopp i finalen som du gjorde i kvalet. Lina berättar att det innebar en hel del taktiskt tänkande. Å ena sidan behövde du hoppa tillräckligt svårt för att ta dig till final, men om du tog dig vidare behövde du också ha fler svåra hopp att plocka fram för att kunna vara med och slåss om medaljerna.

– I finalen tävlade jag på miller för första gången. Jag hade knappt kört det till hård landning förens på plats i Ryssland, så på uppvärmningen kom hjärnspökena. Jag tappade bort mig i volten och gjorde krasch efter krasch, och kunde se hur mina konkurrenter tänkte ”yes, nu har hon tappat det”. Det finns en video där man ser min tränare Uffe sitta på läktaren och hålla för ögonen när det är min tur att köra för att han visste hur riktigt uselt det såg ut bara 10 minuter innan vi gick in i finalen. Men när jag kom ut på tävlingsgolvet och det väl gällde så satte jag den. I den tävlingen vann jag mitt första VM-guld och satte världsrekord i poäng och svårighet i samma final vilket är väldigt coolt.

2022 valde Lina att sluta hoppa DMT och de sista åren av karriären satsade hon i stället på den stora trampolinen. Så sent som under våren 2024 var hon i EM-final i synkron tillsammans med Alva Lemoine. Men allt har sin tid och efter att ha uppnått mer eller mindre allt som går att uppnå inom sporten känner hon sig klar. Nu väljer Lina att satsa på tränarrollen framåt och i sommar väntar också ett nytt kapitel som mamma.

Med i satsningen NextGen

Inför året så startade Gymnastikförbundet upp projektet NextGen, en satsning på framtidens elittränare som pågår under hela 2025. 23 tränare från gymnastikens olika discipliner kommer under året att få chans att utveckla sin tränarroll genom bland annat mentorskap och erfarenhetsutbyte. Lina är en av tränarna i satsningen.

Tränarrollen är inte ny för Lina som står som ledare på golvet fyra dagar i veckan, men framöver kommer den rollen att få mer fokus eftersom hon inte kommer att hoppa själv samtidigt.

– Jag tror att jag blev tränare för att jag kände att det saknades tränare och för att jag ville vara med och ge barn chansen att testa trampolin och utvecklas. Jag tycker det väldigt kul och givande att vara tränare och försöka inspirera andra. På senare år tycker jag att tränarbiten har varit roligare än hoppningen, berättar hon.

Hennes förhoppningar med att vara med i NextGen är att få utbyta erfarenheter med tränare från gymnastikens andra discipliner, och att få tips att ta med sig till hallen.

– Teknikmässigt känner jag att vi ledare i Uppsala är ganska starka, så det jag skulle vilja få mer tips kring är det mentala. Hur får vi hopparna att hålla motivationen uppe? Det är svårt. Vi har hoppare som är 14-20 år och det är en känslig period. Det ska också bli intressant att se och jämföra vad vi har för likheter med andra discipliner och hur man tänker där.

Vad krävs för att bli en bra tränare enligt dig?

– Jag tror man måste tycka att själva sporten är kul och sen måste man nog också ha en vilja att hjälpa personer att bli så bra dem kan. Man ska inte vara tränare för att man själv vill ha en gymnast som ska bli bäst i världen. Jag har vissa gymnaster som har det jättelätt och är med i landslaget och åker på mästerskap. Det är såklart jättekul. Men jag har också gymnaster som har det svårare och det är nästan mer givande för när de väl klarar något då känns det extra roligt. Så jag tror att det är viktigt att man gör det för att man vill hjälpa andra där de själva är, avslutar hon.

Vi passar på att säga TACK Lina för den förebild du varit för så många inom Svensk Gymnastik under din karriär!