Tränarintervju med Janie Ahlström - "Att vara tränare ska vara hållbart"

Janie Ahlström är tränare på högsta nivå inom kvinnlig artistisk gymnastik. Mellan 2021 och 2023 deltog hon i SOKs satsning Olympisk Offensiv kvinnliga tränare och hon är dessutom nyss hemkommen från ett spännande tränaruppdrag i Australien.

Som tränare står man sällan i centrum, det är oftast gymnasterna som publiken känner till och följer genom olika tävlingar. Men bakom varje gymnast står en tränare som lägger ner minst lika många timmar i hallen varje vecka för att gymnasten ska utvecklas och kanske en dag nå stora tävlingar och finaler. En av tränarna inom Svensk Gymnastik som gör just det är Janie Ahlström, tränare inom kvinnlig artistisk gymnastik i Malmöklubben GK Motus-Salto.

I slutet av februari, strax efter att Janie kommit hem från ett tränaruppdrag i Australien, ringer vi upp henne för en intervju. Tekniken strulade lite och vi kunde därför inte se varandra under intervjun, men det gjorde inte mycket, Janies värme slår igenom även digitalt. Trots flera år som tränare på elitnivå och i landslagssammanhang är hon ödmjuk som person och när man möter henne i hallen eller ute på tävlingsgolvet får man alltid ett glatt bemötande, oavsett vem man är.

Vem är Janie?

Janie Ahlström är född och uppvuxen i Australien. Där började hon träna artistisk gymnastik när hon var 13 år gammal och tränare blev hon som 14-åring. Men trots att hon älskade sporten blev den egna karriären kort och efter bara tre år slutade hon träna själv, då ville hennes föräldrar att hon skulle fokusera på skolan och de två sista åren på High School.

– Jag var själv aldrig särskilt bra på gymnastik men jag älskade det! Jag tyckte det var paradiset att vara i gympahallen. När jag slutade var jag inte alls färdig med det och jag borde inte ha slutat, men jag tror det bidrog ännu mer till att jag ville fortsätta som tränare, berättar hon.

Och visst fortsatte tränarkarriären, först i Australien på Waverly Gymnastics Centre där hon var tränare i 15 år och sedan i Sverige dit kärleken tog henne 2001. Efter några år i Stockholm flyttade Janie tillbaka till Australien igen med familjen, men 2015 återvände de till Sverige. Då bosatte sig familjen i makens hemstad Malmö och Janie blev tränare i GK Motus-Salto där hon varit kvar sedan dess. Bland hennes gymnaster finns Tonya Paulsson som tagit sig till två mångkampsfinaler på EM och Nora Hanfelt som tog en plats i landslaget inför 2024 och under helgen tog guld i barr på nordiska mästerskapen.

Janie är nu uppe i imponerande 35 år som gymnastiktränare och det är inte utan att vi undrar vad som motiverar henne i tränarrollen.

– Definitivt att lära mig. Jag söker alltid de små sakerna, för nu när jag varit tränare så länge handlar det inte så mycket om de stora tekniska förbättringarna utan mer om relationen mellan gymnasten, tränarkollegorna och en själv, det man gör tillsammans med gymnasten för att hitta dennes potential. Det tycker jag är jättekul. Mitt mål som tränare är att varje gymnast jag har når sin fulla potential, svarar hon.

Olympisk Offensiv kvinnliga tränare

Under samtalet med Janie blir det tydligt att hon är en engagerad tränare som trivs med det hon gör, men att det inte alltid varit en självklarhet för henne att försätta som tränare år efter år. För bara ett par år sedan kände hon sig sliten och lite trött på gymnastiken och funderade på att byta yrke. Men i samma veva fick hon chansen att vara med i SOKs satsning på kvinnliga tränare.

Under OS i Tokyo 2021 var endast tio procent av de svenska tränarna kvinnor. Därför drog SOK i gång tränarprogrammet Olympisk Offensiv kvinnliga tränare med målet att antalet kvinnliga tränare i OS-truppen ska öka med sommar-OS i Los Angeles 2028 och vinter-OS 2030. I programmet ingick 20 tränare från 13 individuella sommaridrotter, och Janie var en av dem.

– Gymnastiken kräver mycket av en som ledare så man kan lätt bli lite trött på den. Innan projektet drog i gång funderade jag på om jag skulle byta yrke, kanske plugga lite. Men sen kom SOK in och den första föreläsningen handlade om "att vara tränare ska vara hållbart". Då öppnade jag mina öron.

Janie tänkte att om en högsatsande organisation kan bry sig så mycket om tränarnas hållbarhet, då kan tränaryrket faktiskt vara något för framtiden. Programmet drog i gång 2021 och avslutades i slutet av 2023. Under de två åren projektet pågick ordnades träffar både på Bosön och utomlands.

– Vi gjorde en utvecklingsplan som SOK följde jättenära, vi hade regelbundna avstämningar och fick tilldelat mentorer. Sen frågade de också oss vad vi behövde för att kunna nå så högt som möjligt, så vi fick vara väldigt delaktiga i vår plan, berättar hon.

Något som blev centralt för henne under projektet och som om bär med sig från det är att det inte bara är gymnasterna som ska må bra och hålla i längden, det är viktigt för tränarna också.

– Mentorprogrammet var helt underbart. Jag fick två mentorer, en var förbundskapten Helena Andersson Melander som har givit mig så otroligt mycket och fortsätter göra så, och den andra var en idrottspsykolog på Malmö idrottsakademi, Kristiina Pekkola. Jag själv har aldrig tänkt tidigare att även ledare kan behöva stöd och att processa våra tankar för att bli bättre. Idrottspsykologen träffade jag kanske en gång i månaden och det gav så mycket, jag känner att jag har blivit en mycket bättre tränare av det och jag mår mycket bättre också.

Nu är hon peppad inför allt som ligger framför henne inom tränaryrket och självförtroendet har växt. Det var dessutom nära att hon skulle åka som tränare till OS redan i sommar. Hennes gymnast Tonya Paulsson var inte långt ifrån att ta den där kvalplatsen under VM i oktober, den stora drömmen för många gymnaster.

– Inför VM pratade vi väldigt mycket om olika scenarion och gjorde upp en plan för efter VM, oavsett hur det skulle gå. Där tog jag också hjälp av min idrottspsykolog. Det blir såklart en stor besvikelse när målet inte nås men nu efteråt är det också skönt på ett sätt för nu kan vi ta det lite lugnt mentalt, förklarar Janie.

SOKs mål är att få fler kvinnliga tränare till OS och hon tror själv att hon kommer vara en av de, kanske i Los Angeles 2028 eller Brisbane 2032.

Två månaders tränarjobb i Australien

Om bara några månader är det dags för OS i Paris. Janies hemland Australien har kvalat som lag i den kvinnliga artistiska gymnastiken och hennes gamla förening har gymnaster som aspirerar på en plats i laget. I slutet av förra året blev hon därför inbjuden till Australien som konsulttränare och i december lämnade hon Sverige för två månader på varmare breddgrader.

På plats i Australien hjälpte Janie gymnasterna som satsar mot OS med deras rörelser i bom och fristående, men hon hade också som uppdrag att stötta den andra gruppen gymnaster som inte siktade på OS så de inte skulle hamna i skuggan av OS-gymnasterna. Hallen i Australien var tre gånger så stor som den hemma i Malmö och minst sagt en inspirerande plats.

– Jag är jättetacksam att de bjöd in mig. Jag tror det gav mig lite självförtroende också, jag kände att jag kan det här, jag är på den här nivån som tränare, säger Janie som tycker det är helt fantastiskt att tränarrollen kan leda till två månaders arbete i Australien.

Bild: Janie tillsammans med två av de OS-satsande gymnasterna Breana Scott och Emily Whitehead samt deras tränare Yusuf Topari.

Även om det oftast inte är tränarna som står i centrum håller vi med om att det är häftigt vilka möjligheter rollen kan ge och efter över 30 år som tränare och otaliga EM och VM undrar vi såklart vilket Janies bästa minne som tränare är.

– Det är svårt… kanske mitt första VM 2002 i Ungern. Då var allt så nytt och spännande, och jag var bara 26 år. Eller Ungdoms-OS 2018 i Buenos Aires, då spenderade jag mycket tid med de andra tränarna på plats och under den tävlingen lärde jag känna så många som jag nu träffar på EM och VM. Framför allt på EM träffar man alltid många man känner, där känns det som att alla känner alla, svarar hon.

Men efter intervjun har Janie funderat mer över sitt favoritminne och mejlar för att komplettera:

– Jag ändrar mitt favoritminne till VM i Japan 2021. Allting var så konstigt pga Corona. Svenskorna var inlåsta på våning 6 och vi skrattade så mycket.

Svaret är ett härligt bevis på att man även som tränare samlar på sig många minnesvärda ögonblick från gymnastiken.